Sultanen är god, det är bara hans visirer som är onda. Denna
tanke har tröstat mången olycklig undersåte den mänskliga
historien igenom. Olyckliga som vi är, tröstade vi oss med
fåfänga hopp om ett positivt amerikanskt ingripande i
Palestina och förstärkte myten om Förenta staterna som en
sträng men rättvis härskare. Trots att Deir-Yassin-dagen
blev ett Deir Yassin om dagen, slockande inte vårt hopp. "Ett
verkligt prov på Bushs presidentskap", skrev Robert Fisk i
Independent. "Ingen tid att förlora", instämde Helena
Cobban i Christian Science Monitor. Men
den amerikanske utrikesministerns besök medförde ingen
respit för palestinierna, inte ens en paus i det israeliska
stormangreppet. Den lysande Norman Finkelstein har påmint
oss:
Vi har flera gånger fått höra att problemet med Bush-administrationen
är att den är otillräckligt engagerad i Mellanöstern,
ett diplomatiskt tomrum som Colin Powells resa är tänkt
att fylla. Men vilka gav Israel grönt ljus till att
föröva massakrerna? Vilka försåg Israel med F-16-planen
och Apache-helikoptrarna? Vilka lade in sitt veto mot de
resolutioner i Säkerhetsrådet som krävde att
internationella observatörer skulle se till att våldet
minskade? Och vilka har just blockerat det förslag
Förenta Nationernas främsta representant för mänskliga
rättigheter, Mary Robinson, ställt om att endast skicka
en undersökningsgrupp (fact-finding team) till de
palestinska territorierna? Begrunda detta scenario. A
och B står åtalade för mord. Bevismaterialet klargör att
A försåg B med mordvapnet, A gav B signalen "kusten klar"
och A hindrade åskådare från att ingripa, när offret
ropade på hjälp. Skulle domen då bli att A var
otillräckligt engagerad eller att A var i varje avseende
lika skyldig till mordet som B?
Han har rätt. Det är dags att sluta drömma om den gode
sultaten. Om en mental blockering hindrar dig från att
betvivla hans goda avsikter, kan du ju tro att han hålls
fången av ondsinta eunucker, såsom varit fallet med många
härskare. I stället för att klaga och sörja bör vi skrida
till handling. Förenta staternas politik i Mellanöstern är
ju, när allt kommer omkring, inte som vädret, som alla
klagar på men ingen gör något åt. Men kan vi göra något åt
det, om demonstrationer och protester inte tjänar något
till?
Svaret är: Ja, vi kan göra något, och det är inte jihad
eller korståg som avses. Robert Jensen [93] från Texas
University skrev, "Jag hjälpte till att döda en palestinier
i dag. Om du betalar skatt till Förenta staternas regering,
så gjorde du det också." Vad han menade var att de
amerikanska skattebetalarnas pengar går till att rusta upp
Israel och döda palestinier. Jensen kan vara lugn. De
amerikanska skattebetalarna är oskyldiga. Ansvaret är större
än så: det är vi alla som bekostar slaktandet, vi fler än
fem miljarder människor som bor utanför Förenta staterna.
Varje dag överför vi fem miljarder dollar till USA för att
hålla det stora landets ledare kvar i den stil de är vana
vid och även döda så många palestinier de anser lämpligt. En
dollar om dagen från var och en av oss, europeer och
afrikaner, kineser och japaner, ryssar och araber. Dessa
svindlande tal offentliggjordes av den brittiska
veckotidningen Economist. Vi gör detta, därför att
Förenta staterna år 1972 tog sig rätten att trycka så många
dollar det vill och vi har godtagit fiktionen att en liten
grön papperslapp är likvärdig med vårt arbete och våra
varor.
Faktum är att den amerikanska dollarn saknar täckning. Den
är en check utskriven av en ruinerad slösare. Den duger till
att rama in och hänga på vägen. Eftersom amerikanerna ger ut
så många dollar de behöver, är det inte förvånande att det
finns en enda supermakt och alla vi andra är skuldsatta.
Detta är ingen hemlighet: den modige Fidel Castro säger det
vid varje konferens han deltar i och drar därmed på sig en
ändlös fiendskap från USA.
USAs finansiella trollkarlar, Greenspan och kompani,
utsätter oss för ett gammalt bondfångeri som kallas
"pyramidspel". Dylika spel ha spelats i många länder, till
exempel i Albanien och Ryssland, av bondfångare på platsen.
Vanligen slutar de med en katastrofal krasch. Det
judisk-amerikanska bondfångeriet skiljer sig till storleken.
Det är världsomfattande, annars är det samma slags pyramid.
Nittio procent av alla finanstransaktioner är spekulativa
transaktioner, skriver Noam Chomsky. Pyramiden stöds av en
massiv propaganda, hjärntvätt avsedd att gynna konsumtion
och expansion. De vanliga människorna i Förenta staterna och
dess allierade får inte ut något gott av det: i England har
barnens fattigdom ökad trefaldigt sedan Margaret Thatcher
kom till makten. I Förenta staterna finns miljoner hemlösa
barn. Amerikanerna, britterna, tyskarna är djupt skuldsatta,
liksom länderna i tredje världen.
Den amerikanska dollarn har lyckats ersätta guldet, därför
att den medförde en attraktiv fast räntesats. Räntan har
blivit en honungsfälla för mänskligheten; den har orsakat
skuldbördan, utarmat stater och enskilda människor och
skapat globaliseringen, denna fula förirring.
Spritsmugglaren Sam Bronfman, grundare av den mäktiga
Bronfman-dynastin och far till ordföranden för Judiska
världskongressen, fick frågan: Vilken är den viktigaste
uppfinning som människan gjort? Icke för intet svarade han,
utan att tveka: Räntan.[94]
Räntan var människans andra syndafall. Adam frestades med
frukten, vi frestades med dollarns fasta ränta, den nutida
motsvarigheten till gamla tiders ocker. Den "antisemitiska"
kyrkan fördömde för länge sedan ockret såsom en uteslutande
judisk sysselsättning, men nu är det tillåtet för alla. Alla
är delaktiga, som Milo Minderbinder sade i Hellers Moment
22. Men det finns en hake, ett moment 22. Man kan inte
ta ut sina vinster och gå åt sidan för att njuta av dem. Man
måste fortsätta i spelet.
Den amerikanska dollarn är inte längre "pengar": Den är en
licens, liksom en Microsoft-licens eller ett patent på ett
läkemedel. Närhelst USAs härskare önskar, kan de frysa ett
upproriskt lands tillgångar. Iran fick sina tillgångar
frusna, liksom Libyen, Irak. Säkerligen kommer saudierna att
gå samma öde till mötes den dag de motsätter sig Amerikas
politik. Här har vi en fin gåta till Bilbo Bagger: Vad är
det som man säljer till överpris, som är osäkert, grönt och
som dårar har ett starkt begär efter?
II
De sista dagarna av kriget i Sydostasien reste jag med en
långsam djonk nedför Mekong-floden i sällskap med andra
journalister, äventyrare, inhemska bönder, grisar och höns.
Båten stoppades ofta, genomsöktes och beskattades av
soldater från de krigförande parterna, men den fortsatte sin
makliga färd från den gamla kungliga huvudstaden Luang
Prabang mot Vientiane. I en sömnig by med tjugo hyddor och
tre elefanter övernattade vi. Jag steg in i en kinesisk
butik. Före mig var en mörk och butter soldat från
Pathet-Lao-gerillan i Ho-Chi-Minh-sandaler gjorda av ett
bildäck och med automatkarbinen kastad över ryggen. Han
avslutade just sina blygsamma inköp och betalade med
konstiga sedlar. Jag kände igen det färgglada mönstret: det
var Pathet Laos valuta. När soldaten gått sin väg, tog jag
fram några Pathet-Lao-sedlar jag fick i växel på båten och
bad butiksinnehavaren om ett paket cigarretter. Kinesen
rörde sig inte ur fläcken. "Men jag har ju sett att ni
godtar de här pengarna," protesterade jag. Han svarade med
kloka ord, värdiga Laozi: "Bara från folk med gevär."
USA-dollarn godtas fortfarande av världssamfundet på grund
av rädsla, och det är därför den amerikanska militärbudgeten
växer för varje år. Det är därför enstöringsriket Nordkorea
liksom Iran och Irak blivit Ondskans Axelmakter: de godtar
inte dollarn. Men rädslan är en dålig rådgivare. Pyramidens
kollaps är nära förestående. Härdsmältan började i augusti
2001, som Economist upplyste sina läsare den 25
augusti 2001, och vore det inte för ett lägligt ingripande
av okända människor den 11 september 2001, skulle den
amerikanska dollarn numera ha ett värde endast för
myntsamlare. Tredje världskriget kan inte hejda, endast
fördröja processens fullbordan.
Det är ren försiktighet och upplyst egenintresse, som
förmått kloka härskare att kliva ut ur dollarsfären. De
europeiska länderna har lanserat euron, den japanska yenen
har stigit kraftigt. Men deras försök att ersätta papper med
papper är med nödvändighet förfelat. Dr Mohamed Mahathir,
premiärminister i det blomstrande Malysia, har kommit med
ett revolutionerande förslag: att återgå till guld och
silver. Närmare bestämt föreslår han att vi går över till
den "islamiska" gulddinaren, världens reservvaluta med
nollräntesats. Hans stora idé, att göra slut på "dollarns
och lånens" dubbla grepp, förtjänar att jämställas med
Solons reform. Solon, Athens legendariske visman och
lagstiftare, störtade fåmannaväldet och gav folket jord och
frihet åter. Om hans plan genomförs, gör den slut på
palestiniernas lidande och på tredje världens lidande i
allmänhet. USA-dollarn skulle falla lika snabbt som 1929,
och med den USAs stöd till Israel och dina skulder.
Detta skall inte uppfattas som ett angrepp på Amerika.
Vanliga amerikaner skulle återfå sina hem ur bankernas klor,
när inteckningarna upplöses. Skuldbördan skulle falla från
människornas axlar. Visserligen skulle George Soros och Mark
Rich behöva uppsöka socialbyrån tillsammans med många ivriga
anhängare av Israel. Men det vore ingen större olycka. Om de
tvingas arbeta för sitt levebröd, kommer de att vara alltför
sysselsatta för att hinna med något mera ofog.
Detta är svaret på frågan: Hur kan vi hjälpa palestinierna?
Be ditt lands ledare att vidtaga den rätta och kloka
åtgärden att flytta sitt kapital bort från de amerikanska
bankerna och bort från den amerikanska dollarn. Det vore
effektivare än jihad och korståg, mer humant och avgörande
än självmordsbombningar.
Jag tycker om dr Mahathirs idé. Gulddinaren skulle leda oss
in i en ny värld, en värld med nollränta, en värld utan
ocker skulle bidraga till försoning i samhället. Marx skulle
ha uppskattat historiens ironi: att det judiska
stormanloppet i Palestina kan hejdas endast genom att vi
avstår från delaktighet i ett dollarstyrt ocker.
III
Religiösa överväganden kan inte lämnas utanför våra
praktiska beslut. Den "islamiska" dinaren skulle
fullständiga systemet med arbetsrelaterat bankväsen. Det
kallas numera "islamiskt bankväsen" men tillämpades av det
mycket katolska Venedig hundratals år innan ockret infann
sig. På denna punkt liksom på många andra skiljer sig Dar
al-Islam och kristenheten inte åt. Kyrkan vidmakthöll
förbudet mot ränta fram till Johan Calvins ödesdigra
galenskap, och den store religionsförnyaren profeten
Muhammed skärpte förbudet.[95]
Den judiska
lagen förbjöd judarna att taga ränta av sina "bröder" (andra
judar) men krävde att taga ränta av "främlingar" (icke-judar).
Den helige Ambrosius förstod konsekvenserna av detta syn-
och handlingssätt och skrev:
Kräv
ränta av den som du önskar skada. Kräv ränta av den som
det inte vore brottsligt att döda. Om det är rätt att
föra krig, är det också rätt att taga ränta. [96]
Det är därför som judarna kommer att få fred i Palestina och
annorstädes, när de godtar Thomas’ av Aquino maxim, "det
finns inga främlingar", och ser icke-judarna, palestinierna
och andra, som sina bröder och medmänniskor.
Noter
93.
Houston Chronicle,
http://www.chron.com/cs/CDA/story.hts/editorial/outlook/1351792
94.
Haaretz, 20 november 1998; Musaf, s. 36.
95.
Koranen, Andra suran (Kons sura), verserna 275-280.
96.
Citatet lämnat av David Pidcock.
Originalets titel: Sultan and Shaitan
Översättning av Lars Adelskogh