Rättvisa, icke hämnd, är den kristna andan

 

Kristus lärde att hämnden är de ondas väg. En framträdande judisk journalist ger oss en viss insikt om innebörden av de krav som nyligen framförts i Förenta staterna på att detta land snabbt och våldsamt hämnas på alla arabiska "skurk"-stater för terrorangreppen den 11 september 2001.

Av Israel Shamir

Den stora slakten på tusentals oskyldiga är nära förestående. Mycket snart kommer hundratusentals, om icke miljontals, av våra bröder genom Adam och Eva att massakreras, brännas ihjäl med napalm och förintas med kärnvapen. Pojkar och flickor, ofödda barn och åldringar kommer att frambäras till hämndens altare och rituellt slaktas av denne Guds överstepräst, president George W. Bush.

Tiden är väl vald, och det är knappast en tillfällighet. De tio dagarna efter rosh hashana, det judiska nyåret, kallas orons dagar, och de varar alltså fram till och med den tionde dagen, Jom hadin, domedagen.

Själva kärnan i Jesu glädjebudskap var förkastandet av hämnden. Det var den stora skillnaden mellan kyrkan och synagogan, dessa två systrar som föddes för två tusen år sedan. Skillnaden är inbyggd, den är det inneboende, mest framträdande draget av det svalg som är befäst mellan de två religionerna: medan kristna manas att bedja för sina fiender, drömmer judar om hämnd.

I det sistlidna århundradets avsiktliga ideologiska förvirring lär man kristna att tro att judarna väntar på Messias, som är Kristus; att kristendomen lär att Han kom och skall komma åter; medan judendomen anser att Messias ännu inte kommit, och att detta är hela skillnaden enligt den judisk-kristna läran.

Men verkligheten är en helt annan. Kristus kom för att frälsa, Messias däremot kommer för att hämnas. Detta har bevisats av den lysande israeliske forskaren prof. Israel Jacob Yuval vid Hebreiska universitetet i hans bok Two Nations in Your Womb.

Det som Yuval kallar "hämndgirig frälsning" (vengeful salvation) antogs av de europeiska judarna från gamla fariseiska källor och blev den förhärskande läran i synagogan.

Prof. Yuval citerar många gamla judiska texter, som bevisar denna hans tes.

"I dagarnas slut (när Messias kommer) kommer Gud att förgöra, döda och förinta alla folken utom Israels söner," står det i Sefer Nitzahon Jashan, en bok som en jude i Tyskland skrev på 1200-talet.

En liturgisk poet, Klonimus ben Juda, såg i en syn att "Guds händer var fulla av gojers lik".

Ännu hemskare drömmar om blod och förintelse föregår de första angreppen på judar i slutet av 1000-talet. Ett hundra år före korsfararnas massakrer på judar ropar rabbi Simon ben Isak till Gud att han måtte "gripa sitt svärd och slakta gojerna".

För att påskynda gojernas förintelse antog de judiske lärde förbannelser mot de kristna och Kristus och införde dem i liturgin för den judiska påsken, för domedagen och rent av för den dagliga bönen.

Det är därför president Bushs beslut att inleda ett hämndens fälttåg inte är en kristen handling.

Icke för intet, omedelbart efter att Wall Street träffades av kamikazebombare, sade [Israels förre premiärminister] Bibi Netanyahu att det var "mycket bra för oss". Icke för intet sökte Ariel Sharon jämställa palestinierna med Osama bin Laden. Icke för intet finns det israeler som kräver förstörelse av Bagdad och Teheran, Korea och Sudan, av alla som inte åtlyder Tel Aviv eller Washington.

En mystiker skulle inte kalla det "manipulation" utan ta det för vad det synes vara: hämndens messias har kommit i den osannolika skepnaden av George W. Bush. Hämndens messias heter faktiskt något annat i kristen teologi. Där heter han antikrist.

 

Det finns i den judiska kalendern två dagar, som är särskilt lämpade för hämnden. En av dem är purim, den dag då enligt Esters bok judarna slaktade 75 000 gojer i Persien. Det var på purim som dr Baruch Goldstein från Brooklyn och Hebron massakrerade de bedjande muslimerna på Abrahams grav. Det var på purim som Tysklands ministrar avrättades i Nürnberg. Det var på purim som 200 000 irakier gjordes till slaktoffer av USAs flygvapen år 1991.

Låt oss dröja endast ett ögonblick, innan vi förklarar Bush för antikrist och/eller messias. Det finns nämligen en omständighet som kräver utredning. Vi vet nu att det förekom en viss insideshandel med försäkrings- och flygbolagsaktier, vilket ger vid handen att man visste om det förestående anfallet i förväg. Vi vet att det gavs vissa varningar i förväg i det judeägda investeringsbanksystemet.

Jag kan inte tänka mig att en muslimsk terrorist skulle försöka anpassa sina planer efter de judiska stora helgdagarna. Ännu mindre kan jag tänka mig att den apokalyptiske antikrist och hans judiska kabbalistiska rådgivare skulle köpa framtida utdelning på aktiebörsen.

Många amerikanska offentliga personer, såväl judar som icke-judar, krävde hämnd.

"Det finns endast ett sätt att komma till tals med sådana här människor, och det är att döda ett antal av dem, även om de inte är direkt inblandade i det här," sade den förutvarande utrikesministern Lawrence Eagleburger, som för en årslön av 300 000 dollars leder den judiska organisation som kräver pengar av Tyskland.

"Svaret på detta ofattbara, 2000-talets Pearl Harbor, borde vara lika enkelt som snabbt — döda de djävlarna," sade Steve Dunleavy i New York Post.

I Washington Post föreslog Rich Lowry: "Om vi jämnar en del av Damaskus eller Teheran med marken eller annars gör vad som krävs, är detta en del av lösningen."

Det bästa citatet kommer från Ann Coulter, " Det är inte rätta tiden att vara noga med att lokalisera exakt de individer som är direkt inblandade i just detta terroristangrepp… Vi borde invadera deras länder, döda deras ledare och omvända dem till kristendomen. Vi var inte så noga med att lokalisera och straffa endast Hitler och hans främsta medhjälpare. Vi lade ut bombmattor över tyska städer, vi dödade civila. Det var krig. Och detta är krig."

Detta skrev hon i New York Daily News, en tidning som ägs av Mortimer Zuckerman, som för närvarande leder Amerikanska judiska organisationers ordförandekonferens.

Denna den amerikanska pressens hämndgiriga anda utgör en avvikelse från det västerländska samtalet. Om man genomsöker världslitteraturen i kristna och muslimska länder, upptäcker man att det endast är sällan hämnden framstår som det huvudsakliga ämnet för en viktig bok.

Nikolaj Gogol skrev en skräcknovell med titeln Den fruktansvärda hämnden. Prosper Mérimée skrev en kortroman, Colomba, om en korsikansk vendetta.

"Hämndgirig" är ett negativt laddat ord i all kristen och muslimsk kultur. Den judiska kulturen däremot är mättad med tanken på hämnd, då den öser direkt ur Gamla Testamentet utan Nya Testamentets eller Koranens förlösande filter.

Det vet vi judar bättre än några andra. En lysande amerikansk-judisk journalist, John Sack, märkte det i sin An Eye for an Eye, en isande bok om den fasansfulla hämnd judar tog på civila tyskar efter andra världskriget. Denna bok berättar om tortyr, "dödanden utan rättegång", massförgiftningar och andra gräsligheter. Det är inte lätt att få tag i denna bok, då det judiska etablissemanget har lyckats undertrycka den och få bort den från bokhandlarna.

Föga förvånande är att Israel införde hämnden i sin dagliga politik. Dess angrepp på palestinier kallades peulot tagmul, hämndens gärningar.

En av dessa gärningar förövades av Ariel Sharon, den nuvarande premiärministern, den 14 oktober 1953, när han och hans soldater mördade omkring 60 småbönder — kvinnor och barn — i byn Kibya.

Invasionen i Libanon år 1982 med de 20 000 mördade libaneser och palestinier, kristna och muslimer, som därav blev följden, var en hämndens gärning för försöket att mörda Israels ambassadör i London.

Under den senaste intifadan kallas varje israelisk terrorgärning "hämnd" eller "vedergällning" av israelerna och av de amerikanska judeägda medierna.

Den judiska kärleken till hämnden överlevde den riskfyllda överfarten över Atlanten.

Karl Marx hette sonsonen till en rabbin i Trier. Han växte upp i kyrkan. Marx profeterade faktiskt på 1840-talet att Amerika skulle bli en judisk stat och omfatta den judiska ideologin om girighet och främlingskap. Detta förklarar judars framgångar: det är ju bara naturligt att judar har bättre framgång i den judiska staten.

Denna förklaring gör det möjligt för oss att besvara den fråga vi tidigare ställt: Stöder Amerika Israel på grund av den judiska lobbyn eller på grund av "de amerikanska storföretagens verkliga intressen". Svaret blir att den judiska lobbyn är en överflödig organisation, som stöder den israeliska högern, medan Amerika som helhet är en större judisk stat med intressen även utanför Mellanöstern.

Detta antagande förklarar och onödiggör därmed mängder av frågor. Den förklarar det otroliga 99-procentiga röststödet för Israel i kongressen. Det förklarar den ändlösa raden av museer ägnade Förintelsen, studier om Förintelsen och filmer om Förintelsen.

En förolämpning mot det judiska samfundet betraktas inte som en form av rasism, eftersom vanlig rasism tolereras med stor lätthet, i synnerhet om den riktas mot araber eller svarta. Den behandlas som majestätsbrott. Under åren för den judiska makten i Sovjetunionen, 1917-1937, blev människor skjutna för att ha fällt ett judefientligt yttrande.

När jag talade till studenter vid Harvard, Emory och andra universitet tillhörande Ivy League [en krets mycket ansedda universitet på amerikanska östkusten, ö.a.], märkte jag att de inte kände Arnold Toynbees namn.

Den störste brittiske historiefilosofen på 1900-talet gjorde ett misstag: han talade om palestiniernas tragedi. Han nämnde även afrikanernas slaveri som en tragedi jämförlig med förintelsen av judarna. Därför utplånades hans namn och försvann från det amerikanska samvetet.

Denna totala kontroll över det offentliga samtalet förklarar amerikanska och europeiska intellektuellas lydnad. För en intellektuell är det bättre att kallas pedofil än antisemit.

I den judiska amerikanska staten är judarna den mest framgångsrika gruppen i samhället. Detta plötsliga uppstigande till ära och rikedom borde inte vara en anledning till svindel och förhävelse.

Jag följer den store amerikanske filosofen Immanuel Wallerstein i hans tanke och säger: materiell framgång i våra dagar är ett tecken på moraliskt misslyckande. "Framgång" och rikedomar är inte ett tecken på Guds välbehag. I alla händelser inte av en Gud som välsignade de fattiga. Den som når framgång i rövarebandet, är misslyckad i Guds ögon.

Vår värld med sina svältande miljoner och sin alltför blomstrande minoritet är omoralisk och antikristen, lika antikristen som president Bushs "korståg".

Israel Shamir är en israelisk författare och journalist bosatt i Jaffa.

Artikeln publicerades i American Free Press den 15 oktober 2001.

Översättningen från engelskan är gjord av Lars Adelskogh.