I Nederländerna har det skrämmande namnet Israel
Shamir nästan orsakat regeringskris då den judiska lobbyn har
anklagat den holländske premiärministern för att vara vänligt
inställd till den israeliske dissidenten och författaren. Här är
artikeln från De Telegraaf, den holländska tidningen i fråga,
som står för påhoppet:
http://www.cidi.nl/news/2005/121105a.html
Här är mitt svar till tidningen:
Holländsk bjudning
Av Israel Shamir
Den 12 november 2005 publicerade den ledande
holländska tidningen De Telegraaf artikeln ” Op kruistocht
met de duivel” av Joost De Haas, en judisk skribent, som
angriper mig, i gott sällskap med den holländske
premiärministern Dries van Agt och den underbara holländska
damen och Palestinavännen Gretta Duisenberg. De två sistnämnda
fördömdes för att ha varit i kontakt med mig, medan jag
förklarades skyldig till att ha varit på samma kongress som den
amerikanske högerorienterade antikrigsaktivisten David Duke.
Tyvärr bryter denna talmudiska konstruktion av sekundär samman
orenhet vid ett första faktakontroll. Jag har inte haft äran och
nöjet att träffa Mr van Agt eller Fru Duisenberg. Beträffande
kongressen i Ukraina som jag deltog i så var den inte
organiserad av någon ’extremhöger’ utan av det största privata
universitetet i Ukraina, vilket är väl ansett av UNESCO och
holländska universitet. I själva verket satt jag med i presidiet
på kongressen, men inte bredvid David Duke som Haas hävdar, utan
bredvid den palestinske ambassadören i Ukraina, excellensen
Walid Zakut. Här är ett officiellt
foto från händelsen:
Herr Duke var bara en av många deltagare på
kongressen, däribland många skribenter, diplomater och
parlamentsledamöter. I vilket fall är hans åsikter ganska lika
den holländske politikern Pym Fortuyns. Men de Haas har inga
problem med att träffa Pim Fotuyn och skriva om honom. Inte
heller var han utfryst av andra holländska politier och media.
Det är inget problem för en holländsk politiker att träffa
Israels premiärminister Ariel Sharon, trots att han personlig är
skyldig – inte för några otrevliga högeråsikter, utan för öppna
krigsförbrytelser, från massmord i Qibie till Sabra och Shatila,
från belägringen av Beirut till massakern i Jenin. Således är
Herr Duke vald till hatobjekt av någon annan anledning – för
hans envisa protesterande mot det USA-ledda kriget i
Mellanöstern. Likaså har de Haas och hans likasinnade aldrig
haft något emot Pym Fortuyn, för han var en tvångsmässig
islamofob, och det passade in i deras planer på att uppmana till
missämja mellan kristna och muslimer i Europa och annorstädes.
Resten av de Haas’ artikel är lika hafsig och
oärlig. Han nämner att jag har skrivit om Sion Vises protokoll.
Än sen då? Det gjorde även Umberto
Eco. Författare är och kommer att förbli
intresserade av denna politiska pamflett. I ett utfall av
antikommunistisk vrede påstår de Haas att protokollen
publicerades och användes i det kommunistiska Sovjetunionen. I
själva verket var det tvärtom. De sovjetiska myndigheterna
bestraffade innehav av denna bok med hårda fängelsestraff, och
till och med med dödsstraff. Den var, i motsats till vad de Haas
påstår, förbjuden i Tsar-Ryssland också. Så han vet inte vad han
talar om.
Hans klagan över att mina skriverier finns på
några höger- (och vänster-)orienterade webbsidor kan inte tas på
allvar av någon som någonsin använt Internet. På Internet finns
allt länkat, och bara ett pinnhål skiljer de Hass’ skriverier
från mina och någon annan sida på den ena eller andra sajten.
Men det har jag förövrigt ingenting emot: liksom en blomma inte
frågor om meriter från det bi som kommer för att samla dess
nektar, litar jag på webbsidor av olika slag, vänster, höger,
gröna och flerfärgade, att frambringa mitt budskap till så många
som möjligt, och det budskapet är: ’det kommer inte att bli
någon fred förrän judar betraktas som jämställda icke-judar, i
Palestina och annorstädes’. I dag är inte judar likvärdiga: de
tillåts ha kärnvapen, medan deras grannar är förbjudna att ha
det, de tillåts resa överallt i hela Palestina, medan icke-judar
måste åka på speciella vägar. Judar är inte heller likvärdiga i
Nederländerna: Pym Fortuyn förklarades (efter sin tidiga död)
som ”ingen dålig kille” eftersom han var bra för judarna. Det
spelar ingen roll vad han sa om muslimerna. Judar är inte
jämställda i grannlandet Danmark, vars Drottning Margareta
nyligen sa: ”Vi måste visa vårt motstånd mot islam och vi måste
ibland ta risken att betecknas på ett föga smickrande sätt.” Men
vad med motstånd mot judendomen? Man skulle bli korsfäst bara
för själva tanken.
De Haas fördömer mig för mina invändningar mot
judendomen. Det var tur att Spinoza, som hyste liknande åsikter,
inte överlevt till i dag. Men Spinoza var en av de första
judarna att göra uppror mot judendom av en god anledning – tills
friheten kom till i Nederländerna, till och med på 1300-talet,
brändes judiska kättare på bål på order av autonoma judiska
rabbinska myndigheter. Sådan förföljelse pågår än: i den judiska
staten är spridning av kristendom belagt med upp till fem års
fängelse, medan de Haas, och hans likasinnade, utanför Israel,
gör allt för att göra livet outhärdligt för judiska kättare.
De Haas protesterar mot min uppmaning till mina
israeliska medmänniskor att bejaka Kristus. Han varken nämner
eller protesterar mot den israeliska regeringens officiella plan
på att omvända 300 000 kristna israeler till den judiska tron
under de kommande fem åren, trots att denna plan har
offentliggjorts av Ministeriet för immigranters absorbering och
har tilldelats statliga medel. Varför är det tillåtet att
spendera skattepengar på att avlägsna folk från kyrkan samtidigt
som det är förbjudet att övertyga andra om att gå in i kyrkan?
Tyvärr hatar de Haas och hans likasinnade kyrkan och Kristus
lika mycket som de hatar muslimer. Det är inte förgäves som hans
vän och bundsförvant Abe Foxman från det beryktade ADL nyligen
publicerade en hysterisk artikel om ”omåttligt kristet
inflytande” i USA.
De Haas påstår att jag ser judarna som
’Kristusmördare’. Tvärtom skrev jag i Blommor i Galiléen att det
inte finns någon mer grund till att anklaga dagens judar för det
brottet än det finns att anklaga fransmännen för mordet på
Jeanne d’Arc. Men vi kan ogilla dem av de Haas’ slag (ilk) som
är stolta över att ha mördat Kristus och ser det som en plikt
väl utförd.
De Haas påstår att jag har kallat judarna för
”baciller”. Låt honom citera varje vers och kapitel i mina
skrifter – han kommer inte att hitta det. Däremot kommer han
utan problem finna att vår tidigare premiärminister, som han har
träffat och öppet beundrade, kallade de icke-judiska infödda
palestinierna för ett ”virus” i en officiell intervju i
dagstidningen Ha’aretz, men Telegraaf uppmanade inte den
holländske premiärministern att ställa in sin visit.
Han noterar att min bok Blommor i Galiléen (i
Frankrike kallad The Other Face of Israel) blev förbjuden
av en fransk domstol. Det är sant. Jag ser domstolens beslut som
en komplimang eftersom jag nu hamnar på samma stora lista över
författare vilkas böcker har bränts och bannlysts i Frankrike,
från Voltaire till Baudelaire, från Nabokov till Joyce, från
Wilhelm Reich till Vladimir Lenin, och jag hoppas kunna komma
tillbaka till de franska läsarna ut ur detta bål liksom deras
böcker gjorde. I vilket fall finner jag domstolsbeslutet som en
stor skam för Frankrike då min bok förordar fred och jämlikhet i
stället för hat och krig. Det är inte utan anledning som min bok
Blommor i Galiléen (köp den via
http://www.booksurge.com/product.php3?bookID=GPUB02699-00003)
har undertiteln ”Argumentet för ett Israel och Palestina enat i
kärlek för deras land”. Men denna dröm om fred kan inte
uppfyllas förrän det råder full jämlikhet, när en muslim och en
kristen behandlas på samma sätt som en jude.
Ja, jag känner mig förråd av den franska
domstolen. När Spinoza fördömdes av de rabbinska myndigheterna
visste han att det kristna Nederländerna inte skulle utelämna
honom till deras ömma klor. Den franska domstolen återvände till
Pedro den Grymmes dagar, som skulle ha överlämnat en judisk
kättare till synagogan för snabb rättskipning. De franska
domarna förkastade med lätthet kraven på att förbjuda Salman
Rushdie och Oriana Fallaci i tankefrihetens namn. Men varför
stannar denna frihet vid den judiska dörren? När jag var i
Frankrike i förra veckan träffade jag många före detta judar som
kommit till Kristus och som uttryckte stor oro.
Är kristendomen död? Är kyrkan död?
Finns det ingen motbalans mot det judiska
inflytandet? Det är symtomatiskt att angreppet på mig,
publicerat samma dag som rättegången mot min förläggare i den
franska vänstertidningen Politis, är skrivet av en
fransman, Jean-Yves Camus, som nyligen konverterat till
judendomen. Han ägnade mycket utrymme åt mitt dop, men glömde
nämna sin egen apostasi.
De Haas gör en stor sak av att det sägs att jag
inte bor i det Heliga landet utan i Sverige, och att mitt namn
är något annat. Detta nonsens publicerades först på det
ADL-finansierade Expos hemsida, vilkas kopplingar till den
israeliska underrättelsetjänsten har avslöjats. Därefter
återpublicerades det i systerorganisationen Searchlights
tidskrift, som stolt beskriver sig själv som en ’Judisk
antifascistisk tidskrift’. Av någon anledning nådde aldrig detta
nonsens till Israel. Där publicerade den högerorienterade och
extremt nationalistiska dagstidningen Maariv nyligen en fem
sidor lång exposé om den blygsamme mig, vilket innefattade
intervjuer med min gamla mor, en prominent medlem av ett
israeliskt nationalistisk parti, och alla som någonsin träffat
mig. Men inte ens denna fientliga artikel sjönk så lågt som att
skriva sånt uppenbart nonsens. I mitt hem i Israel får jag besök
dagligen, inklusive folk från Nederländerna; där känner jag mig
trygg, och om jag ställs inför rätta för mitt förräderi för den
judiska saken vill jag hellre prövas i Israel än i det en gång
kristna Europa.
Med anledning av de namn jag påstås använda mig
av, ska jag citera Talmud, som jag kan bättre än de Haas: ”R.
Josef b. Juda var känd som Josef av Huzal och som Issi b. Gur
Aryeh och som Issi b. Gamaliel och som Issi b. Mehalalel. Vad
var hans riktiga namn? Issi b. Akabia” (Pesachim 113b). Likaså
må jag vara känd som Samir i Jordanien, eller Jermas i Sverige,
eller Mirosame i Japan, eller Smirnov i Ryssland, eller till och
med som Jersma i Nederländerna, medan mitt riktiga namn är
Israel Adam Shamir; det är ganska oväsentligt, lika oväsentligt
som Leon Trotskys ’riktiga namn’ (Bernstein), eller Ariel
Sharons (Schneidman), eller Andre Maurois (Wilhelm Herzog),
eller Salman Rushdie när han gömde sig i Bienfait, Saskatchewan,
under täcknamn. Vanligtvis anses en sådan diskussion inte vara
comme il fait, framför allt när man talar om Israel, där
till och med den förre premiärministern Benjamin Netanyahu
innehar ett amerikanskt pass under ett annat namn. Men detta
spel är uppenbarligen ohederligt, och vad som är förbjudet för
ena sidan är tillåtet för motspelaren.
|