Snatteri med
förhinder
Av Israel
Shamir
En flink grabb hade trott att en plånbok låg
obevakad och försökte snatta den. Men till sin förskräckelse
hejdades han i sitt tilltag av plånbokens ägare, en kraftig
kille. Detta kan vara en ganska bra beskrivning av Saddam
Husseins försök att rycka till sig Kuwait. Det passar också
in på kriget om Sydossetien.
Georgiens president Saakasjvili trodde att
han kunde ta Sydossetien, när ingen såg på, medan alla
ivrigt tittade på de olympiska spelen. För att maximera
överraskningsmomentet förklarade han knappt tre timmar före
angreppet att han aldrig skulle skicka in sina trupper.
Där slutar likheterna. Medan Saddam lyckades
ta Kuwait, misslyckades Saakasjvili med att ta över
Sydossetien. Också Saakasjvilis strategi var en annan,
påminde mera om Israels seger år 1948: han ville ha Ossetien
utan dess infödda folk, osseterna. Därför bombade han
Sydossetiens huvudstad Tschinvali och vållade därmed en
massflykt av folket – omkring trettio tusen eller nästan
halva befolkningen tog sig över de höga bergen till den
ryska sidan. Ryssarna rullade in och sparkade ut
Saakasjvilis trupper.
Så långt är allt gott och väl.
(1) Saakasjvili har endast sig själv att
skylla. Hans flörtande, nej grovhångel med Förenta
staterna och Israel, hans glödande ryssfientliga känslor,
hans kartveliska nationalism har lett honom och hans land i
olycka. Liksom den unge Fidel ville han göra sitt land till
en tändsticka för att anlägga en världsbrand. Men först
brände han sig själv.
(2) Ryssland har uppfyllt sin plikt som
imperium. I egenskap av Sovjetunionens efterträdare är det
ålagt att garantera sina tidigare medlemsstater något mått
av välfärd. Ryssland kunde inte låta Saakasjvili etniskt
rensa ut osseterna, och detta också av praktiska skäl:
femtio tusen flyktingar från Sydossetien skulle ha
destabiliserat Nordkaukasien.
(3) Ryssland visade att det inte bara kan
skälla utan bitas också. Sannolikt medför detta att andra på
äventyrspolitik inställda grannar, nämligen de
proamerikanska ledarna i Polen, Estland och Ukraina, tänker
sig för innan de på nytt vädrar sina ryssfientliga känslor.
(4) Ryssland bevisade att det kan använda
sin styrka snabbt, effektivt och återhållsamt. Det blev
inget av den gamla sovjetiska överdrivna våldsanvändningen.
I stället blev det en måttfull och blygsam, väl genomförd
militär operation. Det bästa med den var dess korthet,
två-tre dagar av verkliga strider och resten bara
rensningsaktioner.
(5) Rysslands ledare visade att de inte räds
Washingtons retorik. Efter så många år av vanmakt och
förödmjukelse är detta en god början.
(6) Ett militärt nederlag kan vara mycket
bra för den georgiska själen. Georgierna är underbara
människor, varma, vackra, behagliga och givmilda. Men de är
också vildsinta nationalister av den stamtänkande sorten.
Liksom några av sina grannfolk tenderar de att se andra
främst genom etniskt färgade glasögon. Det första georgierna
gjorde, när de blev självständiga i svallvågorna av 1917 års
ryska revolution, var att fördriva alla armenier och
beslagta deras egendom. Också Josef Stalin handlade på
georgiskt vis, när han fördrev tjetjenerna från deras berg
och tyskarna från Preussen. Etniskt homogent är Georgien
ingalunda: förutom den kartveliska majoriteten (eller
åtminstone pluraliteten) befolkas landet av flera mindre
etniska grupper. Sedan Georgien blev självständigt för andra
gången år 1991, har kartvelierna försökt att handskas med
minoriteterna med bryska metoder, undergrävt deras kultur
och språk och rent av fördrivit dem vid första misstanke.
Detta var skälet till att tre självstyrande områden i
Georgien beslöt att utträda ur landet. Sydossetien är ett av
de tre, men om den kartveliska nationalismen inte hejdas,
kan också adjarierna, svanerna och andra etniska grupper
resa sig. Det militära nederlaget kanske kan få georgierna
att tänka om beträffande sina närmaste grannar.
(7) Även om Ryssland inte skickade in sina
trupper för att avsätta Saakasjvili, betyder det inte att
ett dylikt resultat vore mindre önskvärt. Saakasjvili är
farlig för Georgien, Ryssland, Ossetien och världen. Det var
synd att han inte förlorade de allmänna valen för några
månader sedan, det var skam att andra kandidater gick en
förtidig död till mötes under misstänkta omständigheter
eller fängslades. Man må hoppas att Georgiens verkliga
patrioter sparkar ut honom och väljer en bättre president,
en som står för neutralitet och för vänskap med Georgiens
närmaste grannar, däribland Ryssland.
(8) Georgiska kommunister har fördömt
Saakasjvilis anfallskrig. De skulle vilja leda sitt land
tillbaka till en nära förening med Ryssland. Det är något
att begrunda: i sitt brev från Tbilisi säger kommunisterna
att många georgier önskar sig ett slut på Saakasjvilis
äventyrspolitik.
(9) Ett neutralt och på grannsämja inställt
Georgien skulle kunna återförenas med Sydossetien och
Abchasien. De kartveliska och mingreliska flyktingarna
skulle då kunna återvända till sina byar. Kaukasien är så
mångetniskt att ömsesidiga folkfördrivningar och
-omflyttningar är oacceptabla.
(10) Det är hög tid att sluta med den
georgienfientliga propagandan i Ryssland och den
ryssfientliga propagandan på andra håll. Ryssland har en
lång tradition av vänskap med de kaukasiska folken, med
georgier, osseter, kirkassier. Traditionen står på fast
grund genom författare som Leo Tolstoj, Lermontov och
Gribojedov. Låt den fortleva. Som marskalk Stalin skulle ha
sagt, Saakasjvilier kommer och går, men det georgiska folket
för alltid består.
Europeer har visat en bättre förståelse för
den ryska aktionen än man hade kunnat vänta sig. Det blev
ingen masshysteri, och osseterna fick lägga fram sin syn på
saken. Israel stoppade sina leveranser av militärmateriel
till Georgien. Medan de amerikanska ledarna svarade på den
ryska segern med förutsett hårda ord, avstod de klokt nog
från något handlande som hade kunnat stärka Saakasjvilis
militära ställning. De hade kunnat slå en luftbro till
Tbilisi med amerikanska vapen, de hade kunnat visa mer
muskler, men det gjorde de inte.
Detta var den verkliga gåtan med
Saakasjvilis fälttåg. Gjorde han det på amerikanernas
uppmaning? Handlade han efter egen dumdristighet? Det kan
finnas flera förklaringar på gåtan.
(1) Varje georgisk president har försökt att
vinna tillbaka de förlorade provinserna, så Saakasjvili
kanske beslöt att våga sig på det, kanske härtill förledd av
magin i den lyckobringande trefaldiga åttan, då ju hans
offensiv inleddes den 8 augusti 2008.
(2) Det kan vara så att Saakasjvili
missförstod amerikanerna. Det var detta som hände Saddam
Hussein, när han nappade åt sig Kuwait. Han var övertygad om
att den amerikanska ambassadören April Glaspie hade givit
honom grönt ljus för operationen.
(3) Amerikanerna och Saakasjvili kanske
ställde fel prognos. De tolkade den ryska passiviteten i det
förflutna såsom förebud om passivitet i framtiden. Den
proamerikanska ryska tidningen Gazeta.ru spådde att ryssarna
inte skulle förflytta sina styrkor den 8.8 08 och svälja
nederlaget, eftersom de i annat fall skulle ha handlat
tidigare.
(4) Amerikanerna planerar något slags
operation mot Iran och uppmuntrade denna georgiska
avledningsmanöver för att hålla ryssarna sysselsatta. Detta
skulle kunna alltjämt vara fallet, då ju Ryssland i
nuvarande ställning har ett för svagt inflytande i FN för
att kunna hantera amerikanska krav eller direkt aggression.
(5) Iran har uttryckt sitt stöd för den
ryska operationen och fördömt den georgiska invasionen av
Sydossetien. New York Times och liknande tidningar
har på ledarplats uttalat att USA inte borde trycka på
Ryssland för hårt, detta för att kunna få ett ryskt
godkännande av mot Iran riktade sanktioner eller andra
åtgärder.
Den version jag förordar är att amerikanerna
(och israelerna) uppmuntrade den georgiske presidenten,
emedan de gärna ville se hur ryssarna skulle reagera och
kunna iaktta hur väl förberedda de ryska väpnade styrkorna
var. På militärt språk kallas en dylik mindre operation för
”stridsspaning” eller bara ”känning”. Ingen kunde vara viss
om hur den ryska armén skulle operera. År 1996 hade den
ryska armén skickats för att återta Groznyj. Den fick fly i
oordning och lämna sina brinnande stridsvagnar efter sig.
Sedan dess har ryssarna icke avlossat ett enda skott i
vredesmod, och de har i mycket varit en gåta för Väst. I en
dylik situation finns inget som riktigt kan ersätta faktisk
strid, och Saakasjvili gav oavsiktligt Väst detta tillfälle.
Detta är en ganska optimistisk syn, vilket
den följande jämförelsen skall klargöra. På 1930-talet
konfronterade japanerna, som ockuperade Manchuriet,
ryssarna. Japanerna visste inte om sovjetryssarna skulle
strida väl eller fly, eftersom de lätt besegrade den ryska
tsararmén i 1904-1905 års krig men fick stryk av
bolsjevikerna år 1918. Därför genomförde de ett
stridsspaningsanfall mot Khalkhyn Gol (Nomonhan) för att ta
mått på det ryska motståndet. Efter att general Zjukov
förintat deras anfallsstyrka, beslöt de att hålla fred med
Ryssland, och trots Hitlers många vädjanden höll sig de
japanska trupperna på plats.
Om denna tolkning är riktig, kan vi vara
optimistiska. Svaghet inbjuder till krig. De neokonservativa
anföll Irak, därför att det var den svagaste länken. Nu har
den ryska krigsmakten ådagalagt sin stridsduglighet, de
ryska diplomaterna har bekräftat sin förmåga och det ryska
samhället visat sig stå anmärkningsvärt enat. Ryssland är
inte så svagt att det inbjuder till påtryckningar eller
krig.
Översättning av Lars Adelskogh.