|
Den libyska krigsförbrytelsen
Vi kan bara hoppas att hans rapport också kommer
att innehålla den senaste krigsförbrytelsen, mordet på Qaddafis
familj, dennes son och tre barnbarn samt mordförsöket mot
Libyens ledare den 1 maj 2011. Cameron, Sarkozy, Natos befäl i
fält och den danska flygplansbesättningen bör samtliga åtalas
för detta brott.
Av ISRAEL SHAMIR
FN:s säkerhetsråds resolution 1973 är ingen
licens för massmord. Genom resolutionen fastställdes endast en
flygförbudszon, den var avsedd att dämma upp våldet, inte att
förvandla Tripoli till ett dödens fält. Detta är ett klart fall
av kallt beräknat och målinriktat mord, lika hänsynslöst och
brutalt som varje annan form av politiskt lönnmord. Datum för
operationen var väl känt i förväg och hade redan öppet
diskuterats i slutet av april av den ryska yttre
säkerhetstjänsten (Sluzjba Vnezjnej Razvedki). Den 29 april
publicerade en rysk nättidning en
artikel av Kirill Svetitsky som citerade en anonym källa
inom säkerhetstjänsten:
”Den 2 maj eller dagen innan kommer det att äga
rum ett försök att döda Muammar Qaddafi. Frankrikes,
Storbritanniens och USA:s regeringar beslöt om detta eftersom
kriget i Libyen inte går så bra för den Libyen-fientliga
alliansen. Den reguljära armén har haft avsevärda framgångar,
beduinstammar har gått in i striderna på regeringens sida, i
Benghazi har en ”andra front” öppnats av beväpnade lokala
milisstyrkor som är trötta på rebellernas närvaro och deras
ständiga strider och röverier.
Huvudskälet för tidpunkten är dock att det
italienska parlamentet planerar att diskutera Italiens
deltagande i fälttåget mot Libyen den 3 maj. Hittills har
besluten tagits av Berlusconi men starka meningsskiljaktigheter
råder inom regeringskoalitionen när det gäller Libyen-kriget och
de kommer förmodligen att leda till att regeringen avgår den 3
maj och få till följd att Italien lämnar den Libyen-fientliga
alliansen. Detta får sannolikt en dominoeffekt. Av det skälet
beslöt ledarna för Storbritannien, USA och Frankrike att
eliminera Qaddafi senast den 2 maj, före det italienska
parlamentets sammanträde den 3 maj.”
Till skillnad från andra förutsägelser på internet har denna
visat sig vara exakt och gjord i rättan tid: Den 1 maj
genomförde USA, Frankrike och Storbritannien ett misslyckat
försök att mörda Muammar Qaddafi, fastän dem de verkligen
lyckades döda var hans son och tre barnbarn. Sådan ovanlig
operativ förkunskap antyder att västvärldens ledare hade
underrättat ryssarna om det planerade anfallet och att ryska
säkerhetstjänsten sedan läckte planerna.
Själva anfallet genomfördes efter förebild av
den israeliska tekniken ”målriktat dödande”. En
berömd aktion av det israeliska flygvapnet 2002 var att
fälla en 1-tonsbomb på ett hus i Gaza för att likvidera Salah
Shehadeh, en Hamas-ledare. Som ”collateral damage” dödades 13
civila, de flesta kvinnor och barn, och många andra blev
skadade. Bland de döda fanns Shehadehs hustru Layla och hans
15-åriga dotter Iman, som vid tiden för anfallet råkade vara med
honom i huset. Detta massmord beskrevs offentligt som ”en
krigsförbrytelse” och israeliska militärpersoner blev senare
åtalade i Spanien och i Storbritannien.
Om Gud inte straffar Las Vegas är han skyldig
Sodom en ursäkt, vitsade ståupparen Jay Leno. På samma sätt är
Europa skyldigt Israels militärer en ursäkt om de som initierade
mordförsöket mot Qaddafi inte ställs inför rätta.
Det brutala lönnmordsförsöket borde öppna ögonen
på dem i Europa och USA som fortfarande tror att detta krig är
”rättfärdigt”, eller åtminstone ”försvarligt”. De verkliga
skälen bakom västvärldens nykoloniala interventioner i
Mellanöstern står nu avslöjat inför envar. Ett litet exempel:
samma källa inom den ryska underrättelsetjänsten läckte också
ett
dokument, ett brev från libyska rebelledare som lovar
Frankrike 35% av all libysk olja. Så var det med de humanitära
skälen!
Det visar sig mer och mer att hela den libyska
affären var uppgjord med hjälp av bedrägeri och framkallad
förvirring. Ursprungligen var resningen i Benghazi inte mer än
ett lokalt upplopp; uppror var okänt i andra städer. Men snart
destabiliserades regeringen av Al-Jazeera, när denna populära
arabiska TV-station sände ut ”nyheten” att Muammar Qaddafi och
hans söner hade flytt landet till Venezuela och att hans svarta
legoknektar var på väg att utlösa en förintelse över de
olyckliga libyerna. Al-Jazeeras lögner har visat sig ställa till
mer skada än till och med Natos bomber; de har bekämpat Qaddafi
av alla krafter, från första rebellropet till den senaste otäcka
mordscenen. Även i dag, när kropparna av Qaddafis familj visades
fram för libyska präster, fortsatte Al-Jazeera att sända
dementier från Benghazi.
Stephen Lendman påpekade med rätta att ”Jazeera har blivit
en effektivare propagandamaskin mot arabiska sinnen än BBC
någonsin har varit”. Upproret leddes av frigivna fångar från
Guantanamo som
Abu Sufian Hamuda bin Kumu. Kanske borde de sättas på nästa
flyg tillbaka till USA: Tack så mycket, men nej tack.
Det libyska fälttåget förtjänar att sluta som
sin föregångare Suez-fälttåget - med att Nato-styrkorna generat
drar sig tillbaka, ju snarare desto bättre. Nu är det nog! Låt
libyerna få lösa sina meningsskiljaktigheter själva.
Syrien efter Libyen?
Samtidigt som Libyen sjunker i interventionens
typiska moras, börjar det att hetta till i utvecklingen i
Syrien. Medan Rysslands president Medvedev faktiskt lyckades
åsidosätta sitt eget utrikesdepartement och Putins regering och
få till ett avstående vid omröstningen i säkerhetsrådet om den
libyska interventionen, finns inte minsta chans till ett
liknande konststycke när det gäller Syrien. Syrien har en rysk
marinbas i Tartus, i praktiken den enda bas som Ryssland har
lyckats behålla av de många förlorade sovjetiska baserna, från
Kuba till Vietnam. Dessutom har Syrien ett stort kristet
ortodoxt samfund som öppet stödjer president Bashar el Assad,
med tydlig nervositet över att upproret i Dara skulle kunna
lyckas. De anser att rebellerna är salafistiska antikristna
fanatiker som beväpnats av saudierna. Ryssland har alltid varit
traditionell beskyddare av kristet ortodoxa i Mellanöstern och
avfaller inte gärna från sitt ansvar mot dessa samfund
Den syriska kristna uppfattningen om de
protesterande uttrycktes av Antiokias latinska patriark:
”... vissa grupper vars huvudsyfte är att
provocera ett våldsamt svar från regeringen infiltrerar
protesterna, som ursprungligen växte fram ur sociala och
ekonomiska problem. Spänningarna underblåses till att få fram
ett fördömande från det internationella samfundet. Det finns
kriminella personer bland de protesterande; det förekommer en
massiv införsel av vapen i landet för att framkalla en
konfrontation ... Visst, det finns unga frustrerade människor,
men många säger att bland dem finns brottslingar och till och
med fundamentalistiska muslimer som ropar efter jihad. Jag tror
att det är det falska krigets taktik som används mot Syrien.”
Det är troligt att Ryssland kommer att försvara
Syrien även om Syriens regering beslutar sig för att krossa
upploppsmakarna med järnnäven, precis som Hafez el Assad kväste
Hama-revolten 1982. Det finns realpolitisk grund för detta
ovillkorliga stöd: Bahrein är bas för USA:s femte flotta och det
var anledningen till att Bahreins styrande tilläts undertrycka
sina ”frihetskämpar”; Syrien är huvudbas för den ryska
medelhavsflottan och Ryssland har för avsikt att behålla den som
sådan. Men det finns också ytterligare ett skäl: syrierna och
deras ryska vänner tror att upploppen anstiftats av utländska
agenter: saudier, amerikaner, israeler. De påpekar att
gränsstaden Dara (förutom att vara den ort där Lawrence av
Arabien blev piskad och skymfad, enligt sin egen berättelse i
Seven Pillars of Wisdom) är en härd för militant radikal
islamism av Al Qaida-varianten och ligger nära den jordanska
staden Ramtha, en annan fristad för muslimska radikaler och
svårt infiltrerad av de israeliska säkerhetstjänsterna.
En konspirationsteori? Kanske, men det är en
teori som bekräftas av konspiratorerna själva. President Bashar
el Assad erbjöds en
uppgörelse av USA:s politiska sekreterare i
försvarsministeriet (Under Secretary of Defense for Policy)
Michèle Flournoy: bryt banden med Hizbollah och Iran så gör vi
slut på upploppen. Mostafa Zein från det insiktsfulla Dar al
Hayyat
sammanfattade det hela så här:
”Förenta staterna har ritat en vägkarta för den
syriska regimen, för att låta den komma ur sin tilltagande kris
och gör sken av att ha den magiska nyckeln till att få de
protesterande att lämna gatorna. Flournoy sade: 'Syrien måste
distansera sig från Iran och ansluta sig till Gulfstaterna och
även ta steg framåt i fredsprocessen med Israel' ... Den syriska
regimen anser att en sådan vägkarta är en 'konspiration' riktad
mot sig inifrån efter att påtryckningar mot den utifrån
misslyckats.”
Som i fallet Qaddafi är den syriske ledaren inte
utan skuld i det hela. Men, i likhet med Qaddafi, kan Bashar el
Assad göra saken bättre genom att förlita sig på det syriska
folket, nämligen:
- Genom att ge mer frihet till det syriska
folket och mindre till sin Mukhabarat, den inre hemliga
tjänsten;
- Genom att rätta till en orättvis fördelning av välstånd och
regeringsposter mellan religiösa och etniska samfund i Syrien
(minoriteterna - judar, alawiter och kristna - har det alltför
bra på bekostnad av sunni-flertalet);
- Genom att tillåta politisk verksamhet utanför det döende
baath-partiet;
- Genom att sluta fred med muslimska troende;
- Genom att tillåta ekonomisk och social rörlighet och låta
eliter dö bort.
Dessa mål kan uppnås utan katastrofala
omstörtningar och det borde de. Det medges att syrierna har
blivit uttråkade av sin stapeldiet av ris och bönor; de vill ha
större variation. Denna önskan måste dock uppfyllas utan att man
förstör landet.
Syrien behövs för Mellanöstern; det är
huvudlandet i Mashreq, den bördiga halvmånen, den enda stat i
området som inte underkuvats av USA och Israel. Det är det land
som försvarar Hizbollah och som är en viktig partner till Iran.
Syrien är hemort för emigrerade Hamas, hem för hundratusentals
palestinska och irakiska flyktingar. Syrien är sista
tillflyktsort för den icke-amerikanska arabiska världen. Syrien
är värdefullt och borde räddas.
I Israel finns två skolor beträffande den
syriska utvecklingen: de återhållsamma och de äventyrliga. De
återhållsamma säger: Vi har länge levt vid sidan av familjen
Assad och det var tryggt; låt oss hålla det så. De äventyrliga
säger: Låt oss bryta upp Syrien, slå det i stycken, förgöra
Hizbollah, eliminera Irans framskjutna bas och göra världen
trygg för en generation framåt. Oroande nog utvecklar Netanyahu
allt fler band med de äventyrliga. Han kan till och med komma
att anfalla Libanon i tron att Assad har händerna alltför fulla
för att blanda sig i. Ett sådant anfall kan emellertid fresta
Bashar el Assad att vända sin politiska problem utåt genom att
möta deras utmaning. Han kan komma att besluta sig för att det
det är bättre att dö som martyr i ett krig med den sionistiska
fienden än att drabbas av samma öde som Saddam och Qaddafi.
David Hirst, den bästa brittiska experten på Mellanöstern,
förutspådde om detta krig i sin nyligen (2010) utgivna bok
Beware of Small States. Detta krig kan komma att bli en
vändpunkt för Mellanöstern, med vittgående återverkningar,
däribland Israels undergång.
Det finns en utväg: Låt Turkiet ikläda sig den
ottomanska manteln och vägleda Mellanöstern till säkerhet. Med
ryskt, iranskt och kinesiskt stöd, kommer Turkiet att kunna
trygga sitt inflytande över sina forna provinser som franska och
brittiska arméer rev loss 1917. Regionala problem borde lösas
regionalt, utan västvärldens inblandning.
Övers. Erik Göthe
TfFR 110503
|
